Inga allvarliga, djupa samtal, utan mera en avstämning av vad som händer och sker i livet.
Oftast är det Mamma som svarar och vi pratar en liten stund om allt möjligt. Jag berättar hur vi mår och hon berättar om Pappa och storebror.
När Mamma fick sin cancerdiagnos så fick även min Stina sin cancerdiagnos samtidigt. Men där Stina hade en liten och tidigt upptäckt knöl i ena bröstet så hade Mamma en stor knöl i ena lungan, som dessutom spritt sig bortom räddning i kroppen.
Vi beslutade att inte säga nåt om Stinas cancer till mina föräldrar, för att de hade nog med sitt. Men redan då märkte jag hur mycket dessa små samtal betydde för mig, när jag inte kunde lätta mitt hjärta och prata om min oro för Stina.
Nu finns inte Mamma kvar och vi kan inte längre ha dessa samtal, men jag kommer hela tiden på mig själv tänkandes "det ska jag berätta för Mamma när jag ringer" innan verkligheten hinner ikapp.
Jag kommer fortsätta ringa, men nu kommer bara Pappa svara, jag kommer aldrig mer höra Mammas röst. Mammas gnälliga, gnatiga, tjatiga, underbara röst.
