Personligt: En diagnos

Man skulle kunna tro att bli diagnostiserad med en livshotande, kronisk bristsjukdom, skulle kunna upplevas som knäckande. Men med tanke på att jag haft den i minst tio år, så har då inte sjukdomen haft så bråttom med att ta kål på mig. Och det faktum att om jag äter en tablett om dagen, så försvinner alla symptom och jag kommer fungera normalt, teoretiskt sett.

Jag är osäker på hur mycket sjukdomen egentligen har påverkat mig, men nu när jag knaprat piller i snart två veckor så känner jag mig lite mera pigg, har lite mera energi än vad jag brukar ha. Lite osäker är jag dock, har haft semester över hela jul och nyår och börjar inte jobba igen förenn på måndag. Jag hade dessutom i praktiken endast en veckas oavbruten semester i somras pga jobb-byte. Så piggheten kan komma från att jag har vilat ut, men jag är försiktigt hoppfull.

Nyfiken som jag är så har jag googlat mycket på min diagnos och har förutom hittat fakta gjort en liten intressant upptäckt. Samma sak har jag konstaterat när frun och jag varit på föreläsningar om kost vid njursvikt.

Veganism funkar inte. Punkt. De flesta bristsjukdomar jag har läst om, står vagankost med som en av de orsakerna som gör att man drabbas, så är det också med min. Äter du inte nog med t.ex. mjölk, ägg eller för den delen lever, så tar till slut din kropps reserver slut.

Samma sak när man som njursjuk, i predialysalt stadium, äter proteinreducerad kost, då är det ytterst viktigt att de proteiner man äter är så bra som möjliga, då funkar det inte med veganersättningar.